Det var en lugn kväll i april och klockan började närma sig 22. Jag och min kompis var på väg mot tunnelbanan då en man stoppar oss och försöker få vår uppmärksamhet. Jag visar tydligt att jag inte är intresserad och går iväg, varpå han ropar efter mig: du borde börja träna rumpan. Jag lämnade platsen fort efter att ha sagt ifrån. Men hjälpte verkligen bara en tillsägelse eller skulle jag tagit det vidare och anmält? Det är faktiskt inte så lätt och det händer ofta att man skuldbelägger sig själv.

Denna gången kom mannen undan och inte vet jag vad han gjort nu. Tyvärr händer det allt för ofta att gärningsmännen går fria. Tänk att jag inte anmälde denna gång, inte förra och även inte den där gången i somras när någon tafsade på min rumpa.

År 2017 anmäldes ungefär 22 000 sexuallbrott, vilken är en ökning med 1700 brott i jämförelse med 2016. Dessa siffror är absurda och det finns ett ännu större mörkertal. Rädslan för att anmäla och den lilla orken då en inte tror de kommer leda någon vart. Taget från https://www.bra.se/statistik/ statistik-utifran-brottstyper/valdtakt-och-sexualbrott.html En sexuell trakasseri är precis vad det är och nej det är inte första gången detta händer mig. Vad krävs för att detta ska få ett stopp? Hur långt ska det behöva gå för att folk ska förstå att de gör fel? Jag som 17 årig tjej vill kunna åka hem från stan ensam, sent på kvällen utan att behöva skaka av rädsla att någon ska tafsa på mig eller vissla efter mig.

Jennifer Eklund

Kurage – Ung krönikör

Projektet UNG Krönikör påbörjas under våren 2018 och är ett samarbete med tidningen MittiSolna där alla krönikor kommer publiceras. Vi söker dig som vill skriva om samhällsfrågor och viktiga ämnena som engagerar idag utifrån ditt perspektiv som ung. Är du intresserad av att skriva en krönika? Maila oss till: kurage@solna.se